Kvinnopolitiskt Forum

Några tankar kring första feminist-söndagen

Kvinnopolitiskt Forum vill tacka alla som dök upp på vår första feministiska söndag. Det tolkar vi som ett intresse för filmen men också som ett behov av en plats där nya och gamla sociala relationer får vatten och där nya idéer och samarbeten kan blomstra.

Angående filmen så var reaktionerna väldigt blandade efter visningen. De flesta hade säkert förväntat sig ”mer kvinnokamp” som någon av tittarna uttryckte det, andra var säkert sugna på mer kravaller. Vi kan dela båda önskningarna. Vi tycker att filmen tog alla de rättigheterna som kvinnor kämpade sig dag efter dag för givna (och inte just erövrade) och att för mycket fokus istället lagts på (hetero) sexualitet.
Detta kan delvis förklaras med regissörens val att utgå ifrån fyra dagböcker för att belysa en mycket fragmenterad rörelse. Vad vi såg i filmen var endast en del av feministisk rörelse som växte upp med början av 60 talet, nämligen den delen som använde sig av själmedvetande, den praxis med vilken kvinnorna gav sina egna erfarenheter betydelse genom att politisera dem, som poltitisk metod. Även då blev denna metod kritiserad och definierad som ett individualistiskt projekt.

I filmen läggs helt enkelt för mycket fokus på personer hellre än på rörelsen, för mycket fokus på det sexuella istället för den ekonomiska sfären. Vi vet att rätten till bostad, rätten till dagisplatser och särskilt kravet för en lön för hemarbetet var stora politiska frågor under 70 talet och vi kan, för de intresserade rekommendera vår text i ämnet.

Vad vi ändå tycker var intressant i filmen var hur diskussionen om det personliga offentliggjordes, hur man vågade prata ut, hur man pratade om sina förhållanden utan att bli stämplad som ”bitterfitta”.
Man kan också tycka att kampen för fri abort och p-piller inte är så aktuella i 2009 men vi vet att man inte kan ta sådana rättigheter som självklara. De konservativa krafterna i Europa bara växer och måste bemötas med en aktiv kamp. Så sent som 2007 var lagen om abort under attack i Italien. Förra veckans uttal från påven mot användandet av kondomer eller uppfattningen om kvinnans kropp som enbart ett medel för reproduktion påminner oss att vi kan aldrig ta för given makten över våra kroppar.

Feminismen är lika aktuell idag som igår! Missa inte våra andra feministiska söndagar, där kan du se filmen och diskutera med oss. Nästföljande söndagar är 19 april och 24 maj.
Varm välkomna!

… ny kampanj och feministiska söndagar

Kvinnopolitiskt forum lanserar en ny kampanj som sträcker sig fram till riksdagsvalet i september 2010. Målet med kampanjen är att vidga ramarna kring diskussionen om arbete, både avlönat och oavlönat arbete. Vi anser att det idag finns en brist på en sådan diskussion i offentligheten och inom vänster- och feministrörelsen. Vi kommer att utgå ifrån två huvudteman – arbetsdelning och arbetsvärdering och under dessa huvudteman är kampanjen indelat i fyra delar med ett mer precist fokus på arbetsmiljö, arbetstid, försörjning och privatiseringar. Dessa fyra teman kommer vi att presentera i texter, ordna seminarier kring och även belysa genom aktioner och gatuaktivism i samband med akutella dagspolitiska frågor.

Först ut av dessa delkampanjer är arbetsmiljö där vi kommer att belysa kvinnors situation både i arbetslivet, med fokus på kvinnodominerade yrken och i hemmet. För att skapa debatt och dela personliga erfarenheter för att hitta kollektiva strategier bjuder vi in till våra feministiska söndagar på 44an.

Först ut är den 22a mars då vi visar den italienska filmen Vogliamo Anche le Rose (”We want roses too”)  som handlar om feminismen i Italien på 60-70-talet. Filmen kommer att vara utgångpunkt för diskussioner kring feministisk kamp och kvinnors egna erfarenheter historiskt och idag. Vi öppnar dörrarna 17.00 och filmen sätter igång 18.00 prick, kom i tid!
Följande datum är 19e april och 24e maj så boka in de söndagarna redan nu. Fler evenemang planeras så håll utkik här på bloggen!

Alla är välkomna!

Fredagen den 6e mars blev vi bjudna till Uppsala där bland annat ABF Uppsala och Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) hade ordnat en hel vecka om arbetarrörelsens 8e mars. Jättebra program och vi var glada att få åka till Uppsala. Vi presenterade vår nya kampanj, pratade om vårt första kampanjtema arbetsmiljö och hängde lite. Det var liten uppslutning, men ett trevligt och viktigt samtal med bland annat Uppsalas före detta kommunalråd från (V).

Under lördagen presenterade vi oss som grupp på Kafé 44 och Stockholms Anarkafeministfestival. På söndagen höll vi ett föredrag på temat ”Med knuten näve runt diskborsten” där vi pratade om kvinnors oavlönade och avlönade arbete, presenterade vår kampanj och det första temat: arbetsmiljö. I Uppsala deltog vi även i ett panelsamtal om kvinnor och finanskrisen, de andra debattdeltagarna var Gudrun Schyman och Paulina De Los Reyes.

Senare under kvällen var vi på den årliga demonstrationen ”Ta natten tillbaka” som anordnas av anarkafeminister i Stockholm. Demonstrationen är den enda kvinnoseparatistiska och utomparlamentariska i Stockholm och stämningen var på topp! På demonstrationen hölls det både tal och dansades och det var en perfekt avslutning på en lång men fantastiskt rolig 8e mars-helg.

Här kommer en sammanfattning av våra slutsatser i debatten med Schyman och de los Reyes.
Kpf menade att krisen som vi ser nu kommer bana väg för en allt hårdare förhandling om hur stor del av arbetet i den kapitalistiska produktionen som ska vara avlönat. Vilka som kommer att utföra det kommer att bestämmas av kön och etnicitet, det vill säga de maktstrukturer som kapitalismen drar nytta av. När den offentliga sektorn naggas i kanterna, när äldrevården försämras och när färre beviljas personlig assistans, påverkar det inte mängden arbete som kommer behöva göras. Det kommer behöva göras ändå, fast oavlönat. Här stod Paulina de los Reyes och Kpf mycket nära varandra i analysen.

En annan del av diskussionen i Uppsala handlade om organisering. Schyman betonade vikten av att jobba i de parlamentariska ”maktens rum”, eftersom det enligt henne är där som ”problemformuleringsinitiativet” ligger. Hon lanserade sin kampanj ”Skicka Gudrun till Bryssel”, därav hennes perspektiv. Kpf hävdade att det snarare är avgörande att vi själva gör anspråk på att formulera och lösa problemen – och att vi inser att vi har makt att göra det. Vi måste alliera oss med dem som står längst ned och längst bak, snarare än motsatsen. Det har visat sig att välfärdsstaten är förbunden med flera problem. Å ena sidan bygger den på en tillväxtideologi – ”kakan måste bli större så att vi kan dela på den”. Det är en kapitalistisk expansionslogik som inte är förenlig med till exempel de miljöhot vi står inför. Å andra sidan har välfärdsstaten både haft starkt disciplinerande drag (den bygger ju på en pakt mellan arbete och kapital) och har visat sig vara både exkluderande (alla har inte tillgång till den allmänna välfärden) och gynnande av de starka grupperna i samhället (de som arbetar avlönat i den formella sektorn). Därför menade Kpf att vår utmaning nu är att finna en ny vision om en ”välfärd” som är inkluderande och som inte bygger på ett kapitalistiskt system. Detta är en uppgift för dagens feminister och antirasister.

Inom kort kan ni här läsa våra nya texter och ta del av kpfs senaste kampanj. Håll koll på bloggen och välkommen till vår nya diskussionsplats!