Kvinnopolitiskt Forum

Känns ganska typiskt att mammor helst vill blir firade med en middag på mors dag. För kvinnor ökar stressen när de kommer hem från jobbet medan den minskar för män. Det till en följd av fortsätt ojämlik uppdelning av arbetet i hemmet, såväl det administrativa som det mer konkreta arbetet i form av matlagning och städning.
Får då mödrarna som de vill? Nej, endast 10 procent blir bjudna på middag och omhändertagna. Det vanligaste sättet att fira mödrarna är blommor och andra presenter, vilket följer den generella trenden.

Varför dela på arbetet när man kan köpa sig tillfällig och ytlig hemfrid?Att en dag om året få lagad mat och lite presenter för det slit kvinnan oftast utför i hemmet är inte uppskattning. Det är ett tragiskt tecken på en snedvridning där kvinnan ändå förväntas tro att hon både hyllas och uppskattas en av de få dagar där hon slipper göra merparten av hemarbetet (vilket också är tveksamt att så faktiskt är fallet).

Neddragningar på arbetsplatserna leder till en högre takt, som i sin tur leder till allt sämre arbetsmiljö. Arbetsmiljön påverkar oss 24h/dygn. Den färgar våra relationer på arbetet och utanför, den påverkar våra möjligheter till att ha en meningsfull fritid.

Den som har ett tungt arbete får en mindre meningsfull fritid då återhämtandet från arbetet tar längre tid än om arbetsmiljön underlättar arbetet.

Förr eller senare har det alltid kommit tider då även högern har fått ta itu med arbetsmiljöproblemen. Förutom protester från de arbetare som drabbats är det inte hållbart i längden att människor som slits ut och inte hinner återhämta sig kan upprätthålla samma höga grad av produktivitet. Detta är inget problem om man kan ersätta dem med andra, dvs., ifall det alltid existerar en viss arbetslöshet och ifall vi slipper betala de drabbades sjukförsäkringar.

En av de första sakerna som Alliansen tog sig för när de hade tillträtt var att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Arbetslivsinstitutet var en verksamhet som hade till uppgift att studera arbetslivsfrågor. Det innebar att man samlade all forskning kring arbete under ett och samma tak och de olika forskningsprojekten kunde därmed korsbefruktas. Nu säger regeringen att det inte är nedlagt utan endast utlokaliserat på flera institutioner på universitet runt om i landet. Men eftersom inga extra pengar öronmärktes för den verksamheten blir resultatet i praktiken ändå en avveckling.

Mot bakgrund av deras övriga politik är nedläggandet av arbetslivsinstitutet inte ett särskilt förvånande drag. Varför ha ett forskningscentrum som kan koppla ihop regeringens arbetsmarknadsreformer med en ökande ohälsa på arbetsplatserna? Man kommer undan med bra mycket mer om man ser olika statistiska undersökningarna som tecken på separata problem utan inbördes struktur eller samband. På det sättet går det att skylla belastningsskador på att de anställda slarvar med arbetsställningar. Fibromyalgi och utbrändhet kan påstås ha sin förklaring i att kvinnor inte lär sig att stressa ner och ökade antal sjukskrivningar kan förklaras bero på att folk är lata och har sämre moral.

Vi köper dock inte riktigt de här förklaringarna.

Vi skulle därför vilja följa i Arbetslivsinstitutets spår men dessutom ta det ett steg längre. Vi tror att man måste vidga diskussionen om arbetsmiljö för att inkludera även det obetalda arbetet.

Hur påverkas egentligen arbetsmiljön för föräldrar i hemmet av att personalen inom fritidsverksamheten har halverats sedan 90-talet?

Hur länge kommer det att dröja innan handläggarna på försäkringskassan och socialkontoren kommer att begå kollektivt självmord?

Går det att se en relation mellan antalet strejker och antalet sjukskrivningar och vad tyder det på i sådana fall?

Vilka motståndsformer finns det runt om på arbetsplatserna för att skapa en bättre arbetsmiljö?

De här frågorna och många fler vill vi svara på tillsammans med er.

Vi vet att det fortfarande pågår, om än i mindre skala, en mängd spännande forskningsprojekt om arbete och arbetsmiljö runtom i landet. De ska vi använda oss av men vi kan även själva göra undersökningar.

Så titta dig omkring och skriv ner det du ser. Berätta för oss om hur nya politiska beslut kommer att påverka dig i din vardag. På det sättet kan vi börja ta ett samlat grepp kring de här frågorna och lyfta de från att vara individuella problem till att vara ett resultat av en människofientlig politik.

I dessa tider av chefskidnappningar runtom i Europa så går vi på den tredje feministiska filmsöndagen tillbaka till dess rötter. Filmen 9 to 5 handlar om hur några kvinnor på en arbetsplats själva tar tag i sin dåliga arbetsmiljö och bl.a. kidnappar sin chef för att få till förbättringar på arbetsplatsen. Den gamla filmen med Dolly Parton är både rolig och ett bra diskussionsunderlagkring organisering på arbetsplatsen, innovativa kampmetoder och politiska krav inom och bortom kapitalismen.

När: Nu på sön 24/5 17.00. Filmen börjar 18.00

Var: Kafé 44, Tjärhovsg 46 (T)-Medborgarplatsen

Vilka: Alla

Diskussionsfrågor:

- Hade det här kunnat hända idag i Sverige? Vad talar för, vad talar emot?

- Vad skulle hända på din arbetsplats om de problem som arbetstagarna har på arbetsplatsen i filmen uppstod?

- Kraven som de ställer i filmen är för dem visionära. Vilka offensiva krav vill vi ställa? Vad hindrar oss?

Välkomna!

1a maj 2009 och det är många år sen arbetarrörelsen förtätade sina led och marscherade för lönen, arbetstiderna och tryggheten i jobben. Och det är 35 år sen städerskor och sömmerskor i Sverige bestämde sig för att ta saken i egna händer och strejka vilt och ockupera sina fabriker. Det de gjorde var olagligt, sa en journalist till städerskorna. Men för städerskorna var det hotelldirektörernas girighet som var olaglig. Deras klarsynthet och kamp gav dem stärkt självförtroende och mod för framtida konflikter. Och de gav nästa generations städerskor ett bättre utgångsläge.
Det är för att hedra städerskorna och alla andra som kämpat före oss, och låta oss inspireras av deras exempel, som vi är här idag.
Nu är det ekonomisk kris och precis som under krisen på 90-talet hoppas kapitalet att vi ska gå med på att betala deras kris med våra kroppar. Fler muskler ska värka, ryggar krökas och leder slitas, när den ständigt krisande kapitalismen ska botas med ännu mer kapitalism. Med lösningar som stavas lean-production, just in time, flexibiltet på deras villkor, urholkade sociala skyddsnät och nedskärningar i offentlig sektor. Ett blödande sår ska tejpas med redan använda plåster, som vi ska betala för – det är nu vi måste minnas städerskorna!

Högerregeringen var snabb med att duktigt sopa banan för en kris på kapitalets villkor med sänkt a-kasse- och sjukersättning och hårdare regler. Därför är det inte oväntat att många fler i fattiga än i rika förorter upplever att deras ekonomi har försämrats under det sista året, speciellt när privata barnsjukhus och pigavdrag gör att vissa landar mjukare även under krisår. Klassklyftorna fortsätter alltså att öka i rasande takt. Vi vet hur kapitalismen gärna spelar ut olika grupper mot varandra och vi måste se hur det hänger ihop. Kapitalism kräver inte just kvinnors underordning, kapitalism kräver någons underordning. Men för oss feminister är det ändå viktigt att påtala hur de könsmaktstrukturer som finns i samhället gör att krisen drabbar kvinnor extra hårt. Unga kvinnor är överrepresenterade i osäkra anställningar och där läggs det inga stora varsel utan man blir bara inte uppringd och tillfrågad om att jobba fler pass. Vi behöver synliggöra den typen av osynliga varsel!

Varje nedskärning i offentlig sektor innebär, förutom arbetslöshet och högre tempo, att mer arbete trycks ut i den oavlönade sektorn och vi vet alla vilka som får den största delen av det arbetet på sin lott. Det är en feministisk backlash. Vi feminister har kämpat oss till kollektiva lösningar på våra vardagsproblem. Genom vår kamp har kvinnors oavlönade arbete i hemmet till viss del blivit avlönat, dock alltför lågavlönat. För varje plats på äldreboendet, för varje plats på dagis, finns en kvinna som har fått möjlighet att skapa ett självständigt liv med egen utbildning, inkomst och bostad.
De försöker skrämma oss till tystnad med krisen som argument, och rädslan för att spendera 8 timmar om dagen på arbetsförmedlingens vuxendagis kan lätt göra oss tysta men vi måste minnas att endast genom att kämpa tillsammans kan vi vinna.

När de vill att vi ska gå med på att sänka lönerna och att alltmer arbete ska utföras gratis kan vi bara säga: utan lön- inget arbete!
Lämna din disk till svenskt näringsliv och dina barn till moderaterna, om du vågar. Låt dem jobba, för vi tänker inte betala deras kris varken med mer stress, mindre lön eller mer belastningsskador.
Det är deras kris, det är deras system, låt det falla!