Kvinnopolitiskt Forum

1a maj 2009 och det är många år sen arbetarrörelsen förtätade sina led och marscherade för lönen, arbetstiderna och tryggheten i jobben. Och det är 35 år sen städerskor och sömmerskor i Sverige bestämde sig för att ta saken i egna händer och strejka vilt och ockupera sina fabriker. Det de gjorde var olagligt, sa en journalist till städerskorna. Men för städerskorna var det hotelldirektörernas girighet som var olaglig. Deras klarsynthet och kamp gav dem stärkt självförtroende och mod för framtida konflikter. Och de gav nästa generations städerskor ett bättre utgångsläge.
Det är för att hedra städerskorna och alla andra som kämpat före oss, och låta oss inspireras av deras exempel, som vi är här idag.
Nu är det ekonomisk kris och precis som under krisen på 90-talet hoppas kapitalet att vi ska gå med på att betala deras kris med våra kroppar. Fler muskler ska värka, ryggar krökas och leder slitas, när den ständigt krisande kapitalismen ska botas med ännu mer kapitalism. Med lösningar som stavas lean-production, just in time, flexibiltet på deras villkor, urholkade sociala skyddsnät och nedskärningar i offentlig sektor. Ett blödande sår ska tejpas med redan använda plåster, som vi ska betala för – det är nu vi måste minnas städerskorna!

Högerregeringen var snabb med att duktigt sopa banan för en kris på kapitalets villkor med sänkt a-kasse- och sjukersättning och hårdare regler. Därför är det inte oväntat att många fler i fattiga än i rika förorter upplever att deras ekonomi har försämrats under det sista året, speciellt när privata barnsjukhus och pigavdrag gör att vissa landar mjukare även under krisår. Klassklyftorna fortsätter alltså att öka i rasande takt. Vi vet hur kapitalismen gärna spelar ut olika grupper mot varandra och vi måste se hur det hänger ihop. Kapitalism kräver inte just kvinnors underordning, kapitalism kräver någons underordning. Men för oss feminister är det ändå viktigt att påtala hur de könsmaktstrukturer som finns i samhället gör att krisen drabbar kvinnor extra hårt. Unga kvinnor är överrepresenterade i osäkra anställningar och där läggs det inga stora varsel utan man blir bara inte uppringd och tillfrågad om att jobba fler pass. Vi behöver synliggöra den typen av osynliga varsel!

Varje nedskärning i offentlig sektor innebär, förutom arbetslöshet och högre tempo, att mer arbete trycks ut i den oavlönade sektorn och vi vet alla vilka som får den största delen av det arbetet på sin lott. Det är en feministisk backlash. Vi feminister har kämpat oss till kollektiva lösningar på våra vardagsproblem. Genom vår kamp har kvinnors oavlönade arbete i hemmet till viss del blivit avlönat, dock alltför lågavlönat. För varje plats på äldreboendet, för varje plats på dagis, finns en kvinna som har fått möjlighet att skapa ett självständigt liv med egen utbildning, inkomst och bostad.
De försöker skrämma oss till tystnad med krisen som argument, och rädslan för att spendera 8 timmar om dagen på arbetsförmedlingens vuxendagis kan lätt göra oss tysta men vi måste minnas att endast genom att kämpa tillsammans kan vi vinna.

När de vill att vi ska gå med på att sänka lönerna och att alltmer arbete ska utföras gratis kan vi bara säga: utan lön- inget arbete!
Lämna din disk till svenskt näringsliv och dina barn till moderaterna, om du vågar. Låt dem jobba, för vi tänker inte betala deras kris varken med mer stress, mindre lön eller mer belastningsskador.
Det är deras kris, det är deras system, låt det falla!