Kvinnopolitiskt Forum

En av de största orsakerna till långtidssjukskrivningar är de belastningsskador som uppkommer av repetitiva rörelser inom arbetet,
 arbetsskador som drabbar främst kvinnor.

Alliansen har, med moderaterna i spetsen, sedan årsskiftet ändrat om i sjukskrivningsreglerna och förklaringen har varit att man inte vill uppmana till en passiv sjukskrivning. Arbete åt alla har man ropat så högt att folk har fått blinka några extra gånger för att förstå att det är högerpartierna och inte den gamla arbetarrörelsen som ropat slagordet nu på 2000-talet. Den så kallade aktiva sjukskrivning man säger sig stå för är dock ett skämt för alla dem vars långtidssjukskrivningar ogiltigförklarades vid årsskiftet. Att hårdare regler skulle vara samma sak som en aktiv sjukskrivning ter sig både för de drabbade som för läkare och forskare inom området som underligt. Att tvingas ut i arbete är inte en aktiv rehabilitering, genom ett politiskt beslut ändrar man inte ett medicinskt tillstånd. Den aktiva rehabilitering som Alliansen förespråkar blir också ytterst motsägelsefull i skenet av att man skär ned inom sjukvården. Redan innan nedskärningarna fick endast 20 % rehabilitering för att kunna återvända till arbetet. Hur fler ska kunna få det samtidigt som man skär ner i vården är en gåta.

Forskare från bland annat Hälsolivsinstitutet och Centrum för Belastningsskadeforskning i Gävle har länge  undersökt samt alarmerat om de ökande belastningsskadorna bland befolkningen. Det som är tydligt är att belastningsskador förekommer oftare bland kvinnor och att deras orsak till största delen är stress och repetitiva rörelser inom arbetet. Bland dem som har långvarig muskelsmärta utgör kvinnor 70 %. Det är inte en slump att kvinnor också är överrepresenterade inom yrken med låg lön och lågt inflytande, något som forskarna visat är andra orsaker till arbetsrelaterad ohälsa.
 Eftersom belastningsskador, till skillnad från akuta olycksfall inom manligt dominerade yrken, utvecklas under en lång tid är det svårare att få skadan erkänd som en arbetsskada och därmed få ersättning för den.  Dessutom bygger ersättningen för arbetsskador på ett inkomstbortfall som måste nå upp till en viss nivå, då kvinnor oftare både har en lägre lön och arbetar deltid når de ofta inte upp till den inkomstförlust som krävs.

Förändringarna inom arbetslivet till fler tim- och visstidsanställningar och till den så kallade ”just in time”-produktionen har inneburit större flexibilitet, högre produktivitetskrav samt större osäkerhet för löntagarna i allmänhet och kvinnorna inom arbetslivet i synnerhet. Dessa förändringar tillsammans med försämringar i a-kassa, (åter)införandet av arbetslinjen m.m. drabbar nämligen oftast kvinnor, som i större utsträckning än män arbetar deltid, har osäkra anställningar, oregelbundna arbetstider och slitiga arbeten inom offentlig sektor. LOs rapport om arbetsmiljö från 2007 visar både ökade produktivitetskrav och minskat inflytande över arbetet samt att upprepade rörelser snarare ökar än minskar inom arbetslivet. Dessa förändringars koppling till det tidigare ökande antalet sjukskrivningar är inte heller en nyhet, både delar av LO-kollektivet, i viss mån EU och det nu nedlagda arbetslivsinstitutet har med stöd av forskning både samlat statistik om och påpekat detta. Trots detta hävdar Alliansen att det snarare berodde på lata,bortskämda arbetare och mjäkiga regler och deras ”lösning” på problemet ligger också helt i linje med den verklighetsförvridna uppfattningen, tydligt är att de inte är ute efter att faktiskt se fakta för vad det är och göra något åt det.

Ännu en bidragande faktor till kvinnors ohälsa är kvinnors dubbelarbete, där kvinnor än idag tar det största ansvaret för det oavlönade hemarbetet och därmed ofta har en ökad istället för minskad stress när den avlönade arbetsdagen är slut. När offentlig vård och omsorg, som äldreomsorg och dagis, skärs ner och privatiseras är effekten därför än mer tydlig och drabbar kvinnor på flera sätt. Det leder till ökad stress och arbetsbörda för den personal som är kvar på arbetsplatsen. Samtidigt innebär det att en hel del arbete än en gång skjuts ut i den oavlönade sektorn och därmed ökar kvinnors ansvar för sina barn och föräldrar. Detta blir en tillbakagång till tiden innan kvinnorörelsen kämpade sig till kollektiva lösningar på det oavlönade hemarbetet.

Det är inte nog att påpeka att dessa försämringar inom arbetsliv och offentlighet sker och hur det kommer drabba kvinnor utan aktiva beslut måste tas som motverkar istället för skyndar på utvecklingen. Och där handlar det inte enbart om att reglerna för sjukskrivning lättas igen, utan detta måste ske samtidigt som åtgärder tas för att förebygga att skadorna uppkommer från första början. Åtgärder för säkrare anställningsformer, högre personaltäthet på arbetsplatserna, kortare arbetsdag och en bättre arbetsdelning både hemma och ute i arbetslivet är bara några få saker som vi alla måste kämpa oss till och kräva. Detta ser vi inte som ett mål i sig utan som ett sätt att utöka kvinnors handlingsutrymme och möjligheter att kämpa vidare för ett klass- och könslöst samhälle.