Kvinnopolitiskt Forum

Det nyligen avknoppade, privata hemtjänstföretaget Vantörs hemtjänst AB gjorde under sina första nio månader en vinst på 5,4 miljoner kronor, rapporterar Svt. 5,4 miljoner kronor som antagligen hamnar på nåt privat bankkonto och sedermera omvandlas till en lojt skvalpande lyxyacht i skuggan av en klippa i nåt kristallblått hav. Personalens axelförslitning blir den andres miljonyacht, i och för sig en gammal princip, men i ny tappning. Och en naturlig konsekvens av en politik som blint vill ”värna entrepenören”. Mauds ivriga bävrar har vid det här laget gnagt i sig riktigt stora bitar av välfärden. I sig en tragedi för den som tror på en välfärdsstat under kapitalistisk flagg, men nog så hotfullt även för alla som tror på att vår mänskliga samexistens tjänar på att värna idén om det gemensamma. Frågan är om högern klarar att bära konsekvenserna av den mentalitetsförskjutning som deras politik innebär?

Informationsmöte i kvarterslokalen. Den förestående ombildningsprocessen följer manus för hur ett femtiotalskvarter ska övertygas av ivriga påhejare om fördelarna med att äga framför att hyra. På väggen lyser en Power Point-presentationen flankerad av leende 45-åriga ombildningskonsulter. Där sitter pensionärerna som hyrt av det allmännyttiga bostadsbolaget i nästan lika många år och bara inte ser poängen, trots att dollartecknen lyser i ögonen på de yngre förespråkarna. Vem kan tacka nej till en halv miljon i dessa tider, undrar någon annan för sig själv. I dessa tider när vi måste rå om vårt eget hus, när vi inte kan räkna med varken pension eller sjukförsäkring, vem kan välja det gemensamma bästa framför det egna, eller ens se en koppling däremellan, undrar jag?

Kvarteret byggdes under efterkrigstidens tro på en bättre framtid, på att det går att skapa en stad för människor, där deras gemensamma och enskilda behov kunde tillfredsställas av en politik för alla. När nu högerns sol står i zenit ser vi inte ens skuggan av ABC-staden. Istället sitter vi på ombildningsmöten och tänker på vår pension. Det är inte många av oss som skrattar hela vägen till banken – vi släpar oss dit med kniven mot strupen och mössan i hand. Vi ser det som vår enda utväg, när välfärdsstaten krackelerat och idén om det gemensamma är glömd och begraven.

De framgångsrika ombildningskonsulternas spegelbild är de sjuka och fattiga, systemets inbyggda förlorare. De som högern låter oss förakta med rykten om utbrett bidragsfusk, fejkande vabbare och lata sjukskrivna. I ljuset av detta förefaller frågan om huruvida man ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna felformulerad, när vi borde ta debatten med högern. För nog är vi väl alla bekanta med historien om föraktet för svaghet.

There is no such thing as society, sa en numera åldrad kvinna. Tyvärr är hennes tankar nyplanterade, fräscha rosenbuskar. Tar högern ansvaret för följderna av att de slår ut?