Kvinnopolitiskt Forum

Jobbar du heltid? Jobbar du deltid?
Är du kanske arbetslös eller sjukskriven? Eller är du föräldraledig eller kombinerar studier med extraknäck?
Din arbetssituation kan se ut hur som helst.
Slitet i vardagen syns inte på tidningarnas löpsedlar, och det är kanske inte ens något vi snackar om när vi träffar kompisar över en kopp kaffe. Ändå är arbetssituationen avgörande för oss – det är alla problemen i vardagen, att få ekonomin att gå ihop, att lida av värk eller springa mellan det avlönade jobbet och allt arbete i hemmet.

Frågan vi ställer är: Hur står det egentligen till med din arbetssituation, kvinna?
Svaret vill vi ha som en kortfilm.
Tanken bakom vårt projekt What a way to make a living – en filmstudie i kvinnors arbete är att dokumentera kvinnors arbetssituationer, för att få igång diskussioner och hitta de största problemen för kvinnor i dagens Sverige.

Skicka in ditt bidrag till kvinnopolitisktforum@hotmail.com

Vill du ha lite hjälp med att göra eller klippa din film, eller helt enkelt bolla idéer, så är du välkommen till oss på Folkskolegatan 32 (Planka.nu’s lokal, t-bana Hornstull) på någon av dessa söndagar: 21/3, 18/4, 16/5, 20/6, mellan 13-17.

Det nyligen avknoppade, privata hemtjänstföretaget Vantörs hemtjänst AB gjorde under sina första nio månader en vinst på 5,4 miljoner kronor, rapporterar Svt. 5,4 miljoner kronor som antagligen hamnar på nåt privat bankkonto och sedermera omvandlas till en lojt skvalpande lyxyacht i skuggan av en klippa i nåt kristallblått hav. Personalens axelförslitning blir den andres miljonyacht, i och för sig en gammal princip, men i ny tappning. Och en naturlig konsekvens av en politik som blint vill ”värna entrepenören”. Mauds ivriga bävrar har vid det här laget gnagt i sig riktigt stora bitar av välfärden. I sig en tragedi för den som tror på en välfärdsstat under kapitalistisk flagg, men nog så hotfullt även för alla som tror på att vår mänskliga samexistens tjänar på att värna idén om det gemensamma. Frågan är om högern klarar att bära konsekvenserna av den mentalitetsförskjutning som deras politik innebär?

Informationsmöte i kvarterslokalen. Den förestående ombildningsprocessen följer manus för hur ett femtiotalskvarter ska övertygas av ivriga påhejare om fördelarna med att äga framför att hyra. På väggen lyser en Power Point-presentationen flankerad av leende 45-åriga ombildningskonsulter. Där sitter pensionärerna som hyrt av det allmännyttiga bostadsbolaget i nästan lika många år och bara inte ser poängen, trots att dollartecknen lyser i ögonen på de yngre förespråkarna. Vem kan tacka nej till en halv miljon i dessa tider, undrar någon annan för sig själv. I dessa tider när vi måste rå om vårt eget hus, när vi inte kan räkna med varken pension eller sjukförsäkring, vem kan välja det gemensamma bästa framför det egna, eller ens se en koppling däremellan, undrar jag?

Kvarteret byggdes under efterkrigstidens tro på en bättre framtid, på att det går att skapa en stad för människor, där deras gemensamma och enskilda behov kunde tillfredsställas av en politik för alla. När nu högerns sol står i zenit ser vi inte ens skuggan av ABC-staden. Istället sitter vi på ombildningsmöten och tänker på vår pension. Det är inte många av oss som skrattar hela vägen till banken – vi släpar oss dit med kniven mot strupen och mössan i hand. Vi ser det som vår enda utväg, när välfärdsstaten krackelerat och idén om det gemensamma är glömd och begraven.

De framgångsrika ombildningskonsulternas spegelbild är de sjuka och fattiga, systemets inbyggda förlorare. De som högern låter oss förakta med rykten om utbrett bidragsfusk, fejkande vabbare och lata sjukskrivna. I ljuset av detta förefaller frågan om huruvida man ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna felformulerad, när vi borde ta debatten med högern. För nog är vi väl alla bekanta med historien om föraktet för svaghet.

There is no such thing as society, sa en numera åldrad kvinna. Tyvärr är hennes tankar nyplanterade, fräscha rosenbuskar. Tar högern ansvaret för följderna av att de slår ut?

Att det inte finns plats i de korta nyhetssändningar att ta upp all kritik och alla aspekter är inget nytt men ibland är frånvaron av någon som helst kritik på framförd statistik bara helt förbluffande. Samtidigt som man idag presenterade från arbetsmiljöverket att arbetsskador minskat med 40 % fanns det ingen ingen alls som uttalade sig om vad sifforna egentligen kan betyda. Till att börja med påpekade man åtminstone att det handlade om anmälda arbetsskador till Försäkringsskassan. Just vad gäller arbetsskador är det ett sådant klassiskt och uppenbart fall av social kontext och försäkringsregler – man brukar åtminstone i en liten fotnot någonstans kunna läsa att mörkertalet kan vara stort. Men förutom mörkertal ställer vi i KPF självklart även frågan kring vad som av anmälningarna fått klassas som arbetsskador. Det är besynnerligt att etermedia inte tagit med i alla fall de få meningar i Arbetsmiljöverkets egna pressmeddelande. Där skriver de bland annat:

”Vad gäller arbetssjukdomar uppkommer de efter en längre tids skadlig inverkan. Benägenheten att anmäla påverkas bland annat av förändrade rutiner och bedömningar hos Försäkringskassan. Bara en mindre del leder till beslut om egenlivränta.”[...]”För bägge könen är belastningsorsakade besvär vanligast och ligger bakom hälften av de anmälda arbetssjukdomarna; i början av 2000-talet låg den andelen på närmare två tredjedelar”.

I föregående inlägg tog vi upp problemet om att belastningsskador sällan får klassas som arbetsskada. Det är inte en nyhet och vi är absolut inte först att ta upp detta problem, men det var tydligen inte värt att ta upp, vilket är förbryllande, någonstans hoppas man att allas skrik om belastningsskador och deras utbredning skulle vara omöjlig att undgå, att de skulle nämnas varenda gång någon som helst diskussion i offentligheten förs om arbetsskador. För att inte nämna att man i de kortare nyhetssändningarna inte alls nämnde att samma rapport också visar att dödsolyckorna har stigit. Ännu en gång från arbetsmiljöverkets pressmeddelande:

”─ Samtidigt med den här positiva utvecklingen har alltså dödsolyckorna stigit kraftigt, med 20 procent perioden 2002-2004 till 2005-2007 och verkar fortsätta hamna på en hög nivå även i år, framhåller generaldirektör Mikael Sjöberg.”

Vi får väl skrika högre helt enkelt.

En av de största orsakerna till långtidssjukskrivningar är de belastningsskador som uppkommer av repetitiva rörelser inom arbetet,
 arbetsskador som drabbar främst kvinnor.

Alliansen har, med moderaterna i spetsen, sedan årsskiftet ändrat om i sjukskrivningsreglerna och förklaringen har varit att man inte vill uppmana till en passiv sjukskrivning. Arbete åt alla har man ropat så högt att folk har fått blinka några extra gånger för att förstå att det är högerpartierna och inte den gamla arbetarrörelsen som ropat slagordet nu på 2000-talet. Den så kallade aktiva sjukskrivning man säger sig stå för är dock ett skämt för alla dem vars långtidssjukskrivningar ogiltigförklarades vid årsskiftet. Att hårdare regler skulle vara samma sak som en aktiv sjukskrivning ter sig både för de drabbade som för läkare och forskare inom området som underligt. Att tvingas ut i arbete är inte en aktiv rehabilitering, genom ett politiskt beslut ändrar man inte ett medicinskt tillstånd. Den aktiva rehabilitering som Alliansen förespråkar blir också ytterst motsägelsefull i skenet av att man skär ned inom sjukvården. Redan innan nedskärningarna fick endast 20 % rehabilitering för att kunna återvända till arbetet. Hur fler ska kunna få det samtidigt som man skär ner i vården är en gåta.

Forskare från bland annat Hälsolivsinstitutet och Centrum för Belastningsskadeforskning i Gävle har länge  undersökt samt alarmerat om de ökande belastningsskadorna bland befolkningen. Det som är tydligt är att belastningsskador förekommer oftare bland kvinnor och att deras orsak till största delen är stress och repetitiva rörelser inom arbetet. Bland dem som har långvarig muskelsmärta utgör kvinnor 70 %. Det är inte en slump att kvinnor också är överrepresenterade inom yrken med låg lön och lågt inflytande, något som forskarna visat är andra orsaker till arbetsrelaterad ohälsa.
 Eftersom belastningsskador, till skillnad från akuta olycksfall inom manligt dominerade yrken, utvecklas under en lång tid är det svårare att få skadan erkänd som en arbetsskada och därmed få ersättning för den.  Dessutom bygger ersättningen för arbetsskador på ett inkomstbortfall som måste nå upp till en viss nivå, då kvinnor oftare både har en lägre lön och arbetar deltid når de ofta inte upp till den inkomstförlust som krävs.

Förändringarna inom arbetslivet till fler tim- och visstidsanställningar och till den så kallade ”just in time”-produktionen har inneburit större flexibilitet, högre produktivitetskrav samt större osäkerhet för löntagarna i allmänhet och kvinnorna inom arbetslivet i synnerhet. Dessa förändringar tillsammans med försämringar i a-kassa, (åter)införandet av arbetslinjen m.m. drabbar nämligen oftast kvinnor, som i större utsträckning än män arbetar deltid, har osäkra anställningar, oregelbundna arbetstider och slitiga arbeten inom offentlig sektor. LOs rapport om arbetsmiljö från 2007 visar både ökade produktivitetskrav och minskat inflytande över arbetet samt att upprepade rörelser snarare ökar än minskar inom arbetslivet. Dessa förändringars koppling till det tidigare ökande antalet sjukskrivningar är inte heller en nyhet, både delar av LO-kollektivet, i viss mån EU och det nu nedlagda arbetslivsinstitutet har med stöd av forskning både samlat statistik om och påpekat detta. Trots detta hävdar Alliansen att det snarare berodde på lata,bortskämda arbetare och mjäkiga regler och deras ”lösning” på problemet ligger också helt i linje med den verklighetsförvridna uppfattningen, tydligt är att de inte är ute efter att faktiskt se fakta för vad det är och göra något åt det.

Ännu en bidragande faktor till kvinnors ohälsa är kvinnors dubbelarbete, där kvinnor än idag tar det största ansvaret för det oavlönade hemarbetet och därmed ofta har en ökad istället för minskad stress när den avlönade arbetsdagen är slut. När offentlig vård och omsorg, som äldreomsorg och dagis, skärs ner och privatiseras är effekten därför än mer tydlig och drabbar kvinnor på flera sätt. Det leder till ökad stress och arbetsbörda för den personal som är kvar på arbetsplatsen. Samtidigt innebär det att en hel del arbete än en gång skjuts ut i den oavlönade sektorn och därmed ökar kvinnors ansvar för sina barn och föräldrar. Detta blir en tillbakagång till tiden innan kvinnorörelsen kämpade sig till kollektiva lösningar på det oavlönade hemarbetet.

Det är inte nog att påpeka att dessa försämringar inom arbetsliv och offentlighet sker och hur det kommer drabba kvinnor utan aktiva beslut måste tas som motverkar istället för skyndar på utvecklingen. Och där handlar det inte enbart om att reglerna för sjukskrivning lättas igen, utan detta måste ske samtidigt som åtgärder tas för att förebygga att skadorna uppkommer från första början. Åtgärder för säkrare anställningsformer, högre personaltäthet på arbetsplatserna, kortare arbetsdag och en bättre arbetsdelning både hemma och ute i arbetslivet är bara några få saker som vi alla måste kämpa oss till och kräva. Detta ser vi inte som ett mål i sig utan som ett sätt att utöka kvinnors handlingsutrymme och möjligheter att kämpa vidare för ett klass- och könslöst samhälle.

Hittills har man endast kunnat läsa om de varsel som har drabbat framförallt manligt dominerade sektorer. Nyligen gjorde DN ett försök att även lyfta fram de kvinnor som blir av med jobben i finanskrisens spår. Tyvärr lyckas de inte något vidare. Trots att rubriken är ”Varför försvinner kvinnornas jobb?” är det ändå bara en minimal del av artikeln som tar upp just den frågeställningen.
DN:s experts förklaring är att:
- Det är vikarier och visstidsanställda som mister sina jobb när företag och framför allt kommuner försöker skära i sina kostnader. Det har försvunnit 116.000 jobb jämfört med för ett år sedan och därför drabbas många kvinnor.

Ingen förklaring ges till varför just kvinnor är överrepresenterade bland de som har timanställningar, korttidsvikariat och andra former av osäkra anställningar. En orsak som det sällan pratas om är att det fortfarande finns en föreställning om att mannens inkomst är den som familjens ekonomi vilar på och kvinnors arbete är ett kall eller en sidosyssla till att ta hand om familjen. Som vi ser det är en annan orsak att vi fortfarande lever med bilden av den tärande sektorn, där arbetet som utförs i offentlig sektor inte anses vara produktivt och att det därmed är mindre värt. Vi ser en historisk koppling till att de offentliga yrkena som vård, skola och omsorg inte har fått status som produktiva. Detta för att det har funnits ett intresse hos såväl männen som kapitalet att hålla nere lönerna i dessa yrken och på så vis ha billig arbetskraft i företagen och gratis i hemmet.

Känns ganska typiskt att mammor helst vill blir firade med en middag på mors dag. För kvinnor ökar stressen när de kommer hem från jobbet medan den minskar för män. Det till en följd av fortsätt ojämlik uppdelning av arbetet i hemmet, såväl det administrativa som det mer konkreta arbetet i form av matlagning och städning.
Får då mödrarna som de vill? Nej, endast 10 procent blir bjudna på middag och omhändertagna. Det vanligaste sättet att fira mödrarna är blommor och andra presenter, vilket följer den generella trenden.

Varför dela på arbetet när man kan köpa sig tillfällig och ytlig hemfrid?Att en dag om året få lagad mat och lite presenter för det slit kvinnan oftast utför i hemmet är inte uppskattning. Det är ett tragiskt tecken på en snedvridning där kvinnan ändå förväntas tro att hon både hyllas och uppskattas en av de få dagar där hon slipper göra merparten av hemarbetet (vilket också är tveksamt att så faktiskt är fallet).

Neddragningar på arbetsplatserna leder till en högre takt, som i sin tur leder till allt sämre arbetsmiljö. Arbetsmiljön påverkar oss 24h/dygn. Den färgar våra relationer på arbetet och utanför, den påverkar våra möjligheter till att ha en meningsfull fritid.

Den som har ett tungt arbete får en mindre meningsfull fritid då återhämtandet från arbetet tar längre tid än om arbetsmiljön underlättar arbetet.

Förr eller senare har det alltid kommit tider då även högern har fått ta itu med arbetsmiljöproblemen. Förutom protester från de arbetare som drabbats är det inte hållbart i längden att människor som slits ut och inte hinner återhämta sig kan upprätthålla samma höga grad av produktivitet. Detta är inget problem om man kan ersätta dem med andra, dvs., ifall det alltid existerar en viss arbetslöshet och ifall vi slipper betala de drabbades sjukförsäkringar.

En av de första sakerna som Alliansen tog sig för när de hade tillträtt var att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Arbetslivsinstitutet var en verksamhet som hade till uppgift att studera arbetslivsfrågor. Det innebar att man samlade all forskning kring arbete under ett och samma tak och de olika forskningsprojekten kunde därmed korsbefruktas. Nu säger regeringen att det inte är nedlagt utan endast utlokaliserat på flera institutioner på universitet runt om i landet. Men eftersom inga extra pengar öronmärktes för den verksamheten blir resultatet i praktiken ändå en avveckling.

Mot bakgrund av deras övriga politik är nedläggandet av arbetslivsinstitutet inte ett särskilt förvånande drag. Varför ha ett forskningscentrum som kan koppla ihop regeringens arbetsmarknadsreformer med en ökande ohälsa på arbetsplatserna? Man kommer undan med bra mycket mer om man ser olika statistiska undersökningarna som tecken på separata problem utan inbördes struktur eller samband. På det sättet går det att skylla belastningsskador på att de anställda slarvar med arbetsställningar. Fibromyalgi och utbrändhet kan påstås ha sin förklaring i att kvinnor inte lär sig att stressa ner och ökade antal sjukskrivningar kan förklaras bero på att folk är lata och har sämre moral.

Vi köper dock inte riktigt de här förklaringarna.

Vi skulle därför vilja följa i Arbetslivsinstitutets spår men dessutom ta det ett steg längre. Vi tror att man måste vidga diskussionen om arbetsmiljö för att inkludera även det obetalda arbetet.

Hur påverkas egentligen arbetsmiljön för föräldrar i hemmet av att personalen inom fritidsverksamheten har halverats sedan 90-talet?

Hur länge kommer det att dröja innan handläggarna på försäkringskassan och socialkontoren kommer att begå kollektivt självmord?

Går det att se en relation mellan antalet strejker och antalet sjukskrivningar och vad tyder det på i sådana fall?

Vilka motståndsformer finns det runt om på arbetsplatserna för att skapa en bättre arbetsmiljö?

De här frågorna och många fler vill vi svara på tillsammans med er.

Vi vet att det fortfarande pågår, om än i mindre skala, en mängd spännande forskningsprojekt om arbete och arbetsmiljö runtom i landet. De ska vi använda oss av men vi kan även själva göra undersökningar.

Så titta dig omkring och skriv ner det du ser. Berätta för oss om hur nya politiska beslut kommer att påverka dig i din vardag. På det sättet kan vi börja ta ett samlat grepp kring de här frågorna och lyfta de från att vara individuella problem till att vara ett resultat av en människofientlig politik.

I dessa tider av chefskidnappningar runtom i Europa så går vi på den tredje feministiska filmsöndagen tillbaka till dess rötter. Filmen 9 to 5 handlar om hur några kvinnor på en arbetsplats själva tar tag i sin dåliga arbetsmiljö och bl.a. kidnappar sin chef för att få till förbättringar på arbetsplatsen. Den gamla filmen med Dolly Parton är både rolig och ett bra diskussionsunderlagkring organisering på arbetsplatsen, innovativa kampmetoder och politiska krav inom och bortom kapitalismen.

När: Nu på sön 24/5 17.00. Filmen börjar 18.00

Var: Kafé 44, Tjärhovsg 46 (T)-Medborgarplatsen

Vilka: Alla

Diskussionsfrågor:

- Hade det här kunnat hända idag i Sverige? Vad talar för, vad talar emot?

- Vad skulle hända på din arbetsplats om de problem som arbetstagarna har på arbetsplatsen i filmen uppstod?

- Kraven som de ställer i filmen är för dem visionära. Vilka offensiva krav vill vi ställa? Vad hindrar oss?

Välkomna!

1a maj 2009 och det är många år sen arbetarrörelsen förtätade sina led och marscherade för lönen, arbetstiderna och tryggheten i jobben. Och det är 35 år sen städerskor och sömmerskor i Sverige bestämde sig för att ta saken i egna händer och strejka vilt och ockupera sina fabriker. Det de gjorde var olagligt, sa en journalist till städerskorna. Men för städerskorna var det hotelldirektörernas girighet som var olaglig. Deras klarsynthet och kamp gav dem stärkt självförtroende och mod för framtida konflikter. Och de gav nästa generations städerskor ett bättre utgångsläge.
Det är för att hedra städerskorna och alla andra som kämpat före oss, och låta oss inspireras av deras exempel, som vi är här idag.
Nu är det ekonomisk kris och precis som under krisen på 90-talet hoppas kapitalet att vi ska gå med på att betala deras kris med våra kroppar. Fler muskler ska värka, ryggar krökas och leder slitas, när den ständigt krisande kapitalismen ska botas med ännu mer kapitalism. Med lösningar som stavas lean-production, just in time, flexibiltet på deras villkor, urholkade sociala skyddsnät och nedskärningar i offentlig sektor. Ett blödande sår ska tejpas med redan använda plåster, som vi ska betala för – det är nu vi måste minnas städerskorna!

Högerregeringen var snabb med att duktigt sopa banan för en kris på kapitalets villkor med sänkt a-kasse- och sjukersättning och hårdare regler. Därför är det inte oväntat att många fler i fattiga än i rika förorter upplever att deras ekonomi har försämrats under det sista året, speciellt när privata barnsjukhus och pigavdrag gör att vissa landar mjukare även under krisår. Klassklyftorna fortsätter alltså att öka i rasande takt. Vi vet hur kapitalismen gärna spelar ut olika grupper mot varandra och vi måste se hur det hänger ihop. Kapitalism kräver inte just kvinnors underordning, kapitalism kräver någons underordning. Men för oss feminister är det ändå viktigt att påtala hur de könsmaktstrukturer som finns i samhället gör att krisen drabbar kvinnor extra hårt. Unga kvinnor är överrepresenterade i osäkra anställningar och där läggs det inga stora varsel utan man blir bara inte uppringd och tillfrågad om att jobba fler pass. Vi behöver synliggöra den typen av osynliga varsel!

Varje nedskärning i offentlig sektor innebär, förutom arbetslöshet och högre tempo, att mer arbete trycks ut i den oavlönade sektorn och vi vet alla vilka som får den största delen av det arbetet på sin lott. Det är en feministisk backlash. Vi feminister har kämpat oss till kollektiva lösningar på våra vardagsproblem. Genom vår kamp har kvinnors oavlönade arbete i hemmet till viss del blivit avlönat, dock alltför lågavlönat. För varje plats på äldreboendet, för varje plats på dagis, finns en kvinna som har fått möjlighet att skapa ett självständigt liv med egen utbildning, inkomst och bostad.
De försöker skrämma oss till tystnad med krisen som argument, och rädslan för att spendera 8 timmar om dagen på arbetsförmedlingens vuxendagis kan lätt göra oss tysta men vi måste minnas att endast genom att kämpa tillsammans kan vi vinna.

När de vill att vi ska gå med på att sänka lönerna och att alltmer arbete ska utföras gratis kan vi bara säga: utan lön- inget arbete!
Lämna din disk till svenskt näringsliv och dina barn till moderaterna, om du vågar. Låt dem jobba, för vi tänker inte betala deras kris varken med mer stress, mindre lön eller mer belastningsskador.
Det är deras kris, det är deras system, låt det falla!

Kvinnopolitiskt forum uppstod ur ett behov av att diskutera med andra kvinnor och skapa en gemensam förståelse av den struktur vi lever i. Vi ville lyfta upp kvinnors personliga erfarenheter till en kollektiv nivå. Då inte bara gällande reproduktion och sexualitet, som man ofta spontant förknippar uttrycket ”Det personliga är politiskt” med, utan också gällande konflikten om arbete. Till arbete räknar vi inte enbart det avlönade arbetet utan också det oavlönade slitet som väntar oss hemma när den oavlönade arbetsdagen är slut. För att möjliggöra arbetskraftens existens krävs det att någon lagar mat, diskar, städar, uppfostrar och tar hand om barnen. Med hänvisning till kultur, tradition, biologi och religion har kvinnor genom historien påförts det största ansvaret för detta arbete.

Det här är inte nya frågor, men de har hamnat i skymundan ett tag. Feminister på sjuttiotalets vänsterarena, i bland annat Sverige, Italien och USA, ställde samma frågor som vi gör idag: vem tjänar på könsmaktsordningen och hur?

Vindarna har blåst åt både höger och vänster sedan dess. Men kapitalismen består, liksom jakten på den oändliga profiten. En hel värld organiseras utifrån denna grundläggande logik. Nu år 2009 är det ekonomisk kris igen och trots att världsekonomin försatts i ”undantagstillstånd” och krisens orsaker stavas finansiella derivat, optionsmarknader och hedgefonder så måste vi hålla huvudet kallt. Back to basics.

Kapitalismen kan öka sina vinster på två sätt. Dels kan den hitta nya områden att göra vinstdrivande och dels kan omkostnaderna sänkas och på det sättet minska kostnaden för produktionen. Det enklaste är då att sänka lönekostnaderna, antingen genom att få färre personer att utföra mer arbete eller få oss att utföra mer av arbetet oavlönat. För att uttrycka det enkelt menar vi att kapitalismen bygger på det oavlönade arbetet, d.v.s. att folk tvingas utföra arbete som är nödvändigt för kapitalismen, utan att det anses vara en del av den kapitalistiska produktionen. De senaste åren har en diskussion kring det oavlönade arbetet blommat upp. Vi välkomnar den debatten men har samtidigt påpekat dess brister. I den debatten har man ofta fokuserat på det så kallade immateriella arbetet. Det är en viktig diskussion då den visar hur det krävs alltmer av vår tid för att uppfylla arbetsmarknadens krav, utan att vi får någon lön för den tiden. Vi tvingas lägga ner tid på att slipa på vår ”sociala kompetens” eller att lära oss datorprogram, för att över huvudtaget kunna få arbete. Däremot berör den diskussionen endast en bråkdel av det oavlönade arbetet. Vi har istället hävdat och kommer att fortsätta hävda diskens relevans i en analys av det kapitalistiska samhället.

Tittar man på det arbete som genom historien tills största delen har påförts kvinnor ser man att det genomsyrar hela samhället och bildar den grund på vilken kapitalismen vilar. Det är hushållsarbetet som gör att vi kan gå och arbeta och det är relationsarbetet, såsom uppfostrande av barn, som skapar nya arbetare.

När kvinnor började protestera mot den rådande arbetsdelningen blev reaktionerna till en början hårda. Utan mycket stöd från männen inom arbetarrörelsen fick man driva sina frågor utanför den traditionella politiska arenan. Resultatet blev bl.a. vilda strejker och utkastade chefer. Metoder som vi idag kan känna igen hos papperslösa som inte heller inkluderas i den traditionella arbetarrörelsen. Efter många år av kamp lyckades man till slut omvandla en del av det oavlönade arbetet till avlönat. En historiskt tillfällig välfärdsstat blev sålunda svaret på kampen för jämlikhet.

I praktiken förblev dock arbetsdelningen densamma. Kvinnor fortsatte att dominera i det som blev den offentliga sektorn och förblev underavlönade, om än inte oavlönade. Idag ser vi en privatiseringsvåg och neddragningar i den offentliga sektorn. De delar som kan göras vinstdrivande skall ut på entreprenad och de andra skall åtminstone kosta så lite som möjligt. Vi tycker därför att det vore intressant att se på hur det här påverkar kvinnors arbetssituation och hur mycket den traditionella arbetsdelningen påverkar vår förmåga till motstånd. Vi vill vidga ramarna för diskussionen kring arbete därför att vi tror att om vi inte gör det så kommer vi aldrig komma framåt.

Kvinnopolitiskt forum har sedan starten tagit avstamp i det spektra av aktivister och teoretiker som kombinerat en kritik av könsmaktsordning och kapitalism. Och vi har sedan dess utvecklat och spridit teorier om kvinnors arbete och kamp. På gatan, på sociala forum och utanför Svenskt Näringsliv. Nu vill vi göra det i en för oss ny form.

Vi kommer att jobba kring fyra huvudteman som alla ryms under begreppen arbetsvärdering och arbetsdelning. Dessa fyra teman kommer vi att presentera i texter, ordna seminarier kring och även belysa genom konkret gatuaktivism i samband med dagspolitiskt aktuella frågor. Vi vill med den här kampanjen skapa debatt och ett större utrymme för en vänsterfeministisk agenda. Vi hoppas att fler feminister kommer att vilja lägga sig i debatten. Grunden för att kunna genomföra projektet är att samla så många erfarenheter som möjligt. Vi vill ha med just din erfarenhet, för vi vet att du har en! Maila oss eller dyk upp på någon av våra träffar och berätta om dina tankar kring detta!

Du är välkommen att gå med i Kvinnopolitiskt forum och driva kampanjen men det kommer också att finnas tillfällen för att delta mer sporadiskt i aktioner och seminarier.

Vi har spånat ihop möjliga infallsvinklar på våra teman. De fyra teman som vi kommer att arbeta med är:

Arbetsmiljö
Komponenter: belastningsskador, sjukskrivningar, rehabilitering, mentala och fysiska aspekter på arbetsmiljö, både på jobbet och hemma, psykosocial arbetsmiljö, skiktningar på jobbet, fibromyalgi, ”kvinnosjukdomar”, arbetslivsinstitutet, sjukskrivningar vid graviditet, stress, tempo, deltid, försämringar i offentlig sektor p.g.a. nedskärningar (ex handläggare, städning), ”plötslig jobbdöd” i Japan, just in time och timanställningar kopplat till sjukskrivningar. Dödsfall i yrkeslivet, strejk vs sjukskrivningar, kamper mot nedskärningar, kollektiva lösningar på personliga stressmoment.

Arbetstid
Dubbelarbete, stresskurva för kvinnor (hur upplever man arbetstiden), deltid, osäker arbetstid, restid, den oavlönade arbetstiden, jourtid, ofrivillig arbetslöshet, a-kassa, sociala försäkringar (sämre som deltidare), policy att inte anställa på för höga procent, fyllnadstid, hur mycket måste vi egentligen arbeta?, arbetstid kopplat till avgifter, tidsstudier, sammanställning av allas krav om deltid/heltid, olika förutsättningar att utnyttja sin tid, tidskontroll, slimmad produktion, 24h-samhället, arbetstiden styrd av vinstbehov, kamper för förkortad arbetstid.

Privatiseringar
Individualisering, vinstkrav i offentlig sektor, insyn, checklista vid övertagande, entreprenörssamhället - egna företagare, ideologi kontra ekonomi, utförsäljningsförlust, segregering, Täby aid, lägga ut på entreprenad – kommunens försvunna ansvar, ”kärnverksamhet”

Försörjning
A-kassa, sjukförsäkring, deltid, entreprenörskap, osäkra anställningar, oavlönat arbete, avgiftsamhället, löneskillnader, produktivitetsnivå kopplad till lön, familjeförsörjarlön, OB, kvinnor för lönespridning, LO-kollektivets bristande solidaritet, omkostnader, sätt att dryga ut lönen på jobbet, man har ju sina stjäl.